söndag 30 november 2014

The Pooh Clan vs Swedish Peace and Arbitration Society (SPAS)

Countdown; 3, 2, 1 - The Match has begun! Det är alltså den tajta ligamatchen där kompisklanerna TPC och SPAS ställdes mot varandra.

Det här är ett sånt där ögonblick där den allmänt vedertagna bilden skulle ha kunnat komma på skam. Två bra klaner, som delar vissa medlemmar med varandra, tränar ihop och som till slut tvingas mötas under officiella former, där ingen vet riktigt vad utkomsten kommer att innebära. Det man funderar på är; ville någon av spelarna egentligen veta vilken klan som var bäst, typ, egentligen?

Matchen går igång på E3M1, och är det någon bana båda lagen är hemma på så är det denna. Således passar LiCE på att sätta ribban med ett visst mått av övermod; "Tycker om er, synd att slå er"

Det rimmar bra till en början, för fyra minuter in i spelet så har GL intagits, gratisfragsen har börjat ramla in och det ser rätt lugnt ut för TPC:s väl och ve.

När halva tiden väl har gått så leder de med ungefär 20 frags. Sen skriker någon "TURBARN", RL tappas, GL överges och avståndet krymper dramatiskt efterföljande minuter. Och när så endast 3 minuter återstår är ställningen plötsligt lika mellan lagen...


På E1M2 går spawnen tvärtom i SPAS-tecken och det plockas Quads och RL lite till höger och vänster. Pooh däremot prenumerar på GL och lyckas sätta in några vältajmade träffar redan 1:30 och 1:45, till motståndarnas förvåning. Det svajar sen fram och tillbaka ett bra tag, där TPC kontinuerligt har övertaget med några få frags tills nånstans mitt i spelet där hEFFa plötsligt blir dissad. SPAS tar Quadden, ledningen och livet av LiCE vilket inte går någon obemärkt förbi:
"TYPISKT, SAN JEVLA TUR!"
Det uppstår en del tumult (som det alltid gör när modemspelare försvinner ur matchen), hEFFa försöker rejoina men misslyckas och man börjar kalla på pIGLEt. SPAS leder nu med 2 frags och igenkänningen är total – stressen av att sakna en spelare som bara eventuellt kommer tillbaka.

Men till slut så ger det sig, och hEFFa lyckas rejoina till lovorden;
"HEFFA JAG ELSKAR DIG!"

Spelare

TPC: pOOh, tIGGr, liCE, hEFFa/piGLEt
SPAS: Gandhi, Plura, Jest, Seek3r


E3M1



E1M2



måndag 17 november 2014

pOOh från The Pooh Clan

  "Unlike most other clans, we confess that we take Quake seriously (too seriously maybe),
but that's okay because it's so fun!"

pOOh ‐ ett av de slagfärdiga mjukdjuren från sjumilaskogen berättar om LAN-minnen, klanminnen, lite quakemissbruk, också om kompisarna i SPAS förstås...


Hur började det, den första kontakten med Quake och uppstarten av TPC?

Vi var hemma hos David (Tiggr) på Gotland under sommarlovet när sharewareversionen släpptes. Vi tyckte det var så jävla kul! Innan hade vi spelat hur mycket Doom II som helst i gymnasiet under vårterminen så vi var rejält laddade. Spelet var ju i riktig 3D så det blev liksom kärlek vid första ögonkastet.

The main priority for tPc is
friendship and having a good
time playing quake.
And as you can see on the picture
above, we have a very good
relationship to eachother in the clan.
När höstterminen kom så spelade vi i skolan typ varje dag. Vi startade med Capture the Flag men under vintern 96/97 gick vi över till 4v4-scenen i och med att att Quakeworld kom och allt.

Då startades TPC av mig, Tigge och två andra irl-kompisar (Piglet och Eeyore). Det hela började med att David kallade sig Tiggr när vi spelade för han hoppade runt så sjukt mycket, och gick igång på det. Då blev det liksom naturligt för mig att kalla mig "pooh".

Sen rullade det på. Under hösten 1997 och framåt spelade jag kanske 10 timmar om dygnet. Jag var nästan inte i skolan en enda dag efter sportlovet i tredje ring.

Det var fruktansvärt illa egentligen. Jag fick ett ok betyg men det var mest tur att jag inte fick IG i fler ämnen än ett. Jag brukade kliva upp vid 17-tiden, såg till att gå online vid 18 (då det blev lägre taxa), och sen satt jag och ömsom irc:ade och spelade hela nätterna fram till klockan åtta på morgonen.

Under småtimmarna blev det alltid en hel del mixmatcher med många duktiga spelare. De jag spelade mest med var Baby Roo/Gandhi och Grasshoppir i Klan A, som hade i stort sett samma vanor som jag. Sen spelade jag en del med Lakerman också som satt i USA – det var verkligen en sjukt kul tid.


Mitt personliga trackrecord är fullt av upprörda stämmor – var det någon som klagade på att du kanske spelade för mycket?

Mina föräldrar som betalade telefonräkningarna :-)

Men… jag bodde ju ensam 11 mil bort för att gå på gymnasiet i Stockholm, så de hade ju ingen aning om vad jag gjorde på nätterna. Det var ju egentligen bara sista terminen i skolan som var helt åt helvete, så de hade ingen ärlig chans att se att jag misskötte mig så mycket i skolan.

Annars så var det ingen som klagade. Vissa lärare eventuellt då, som blev irriterade på att jag satt och typ bokstavligen sov på lektionerna.


Vi delade på någons asdyra 5-portshub på Remedy ’98, men då hade du redan LAN:at en del, berätta!

14-tumsmonitor i
Sjumilaskogen, 1998
Jag har varit på sjukt många Quake-LAN egentligen, och om man jämför med de sista lanen jag var på så var det rejäl skillnad i hur snabbt man fick upp nätverken. I början gick ju halva tiden ofta ut på att få nätverket att fungera med Koaxialkablar och whatnot. Ingen hade ju råd med TP-kablar eller riktiga hubbar på den tiden.

Första riktiga lanpartyt jag var på var i Strängnäs, juni 97. Klanen Crusaders hade hyrt en kyrkolokal, och det var kanske 50 pers där och spelade. Men det var bara Crusaders som var fulltaliga som klan, så det var inget 4v4-spel, utan bara en del mix och 2v2. Crusaders var rätt samspelta på den tiden så det var väl de som dominerade i lagspel, framförallt Totte och Captain Zed.

Eftersom jag rest med datorn bl.a. till Norge och Danmark för att delta på demopartyn så var jag på ett sätt luttrad. Det gick rätt bra att resa runt även om det var sjukt mycket att kånka på. Datorn fanns i en resväska som jag drog på marken, sen monitor i en stor hockeytrunk och en mindre väska med tangentbord, mus och kläder typ. En del LAN fick jag skjuts till, men oftast har det varit att själv släpa runt allt på bussar, tåg och till och från stationen.


TPC var ju en av klanerna som deltog på QuakeSM '97, hur var det?

Det som jag tyckte var roligast med Quake SM var att vi var där med vårt original-uppställning: Tigge, Pooh, Piglet och Eeyore. Det var kul att spela live mot alla klaner i en riktig turnering, men samtidigt jäkligt svårt att få till den rätta känslan på datorerna på Nine. Plus att vi inte alls var så vana att spela med så låg ping. Själva klanen Nine hade nog rejäl fördel av att de satt där och spelade (gratis) varje dag, men de var ju såklart väldigt grymma spelare också.

När det gällde Deatmatch-turneringen så gick det rätt bra för mig, men å andra sidan var det så mycket tillfälligheter som avgjorde. Som till exempel att oKKun inte blev den som vann berodde ju på en bugg i serverinställningarna så att den som telefraggade/spawnfraggade fick minuspoäng – det var ju en smärre skandal.

Den som inte var med på Quake SM missade nog något definitivt, men jag tycker fortfarande att det är trist att jag och Tigge missade Fragfest 96, som var det första stora inofficiella mästerskapet. Det stod att det var 18-årsgräns så vi trodde inte vi skulle komma in, men sen i efterhand såg man ju att i princip ingen där var över 18. Vinnaren, DOOMer, vann ju hela tävlingen utan att spela med musen så jag tror ärligt talat att vi hade haft en bra chans där. Men det kan man ju aldrig få veta... Jag har nog förresten kvar min "Jag spelade i Quake-SM 97"-tröja nånstans…


1998 var ni grymma på modemscenen, några speciella vänner eller fiender?

Det var en sån tävlingsanda så man blev väl typ ”fiender” med alla de klaner som var riktigt bra. Samtidigt var det ändå mycket respekt och vänskap, framförallt för mig som var väldigt social på irc och på lanpartyn. Jag har kontakt med många från den tiden än idag.

Det var många bra klaner som utmanade oss när vi låg på topp, men som aldrig lyckades slå oss. Det var nog flera som tyckte vi var larviga med vårt Nalle puh-tema och blev frustrerade över att vi spammade typ "h0ning!" och "hoh0h0". Vi tyckte det var kul, men jag kan absolut förstå att folk blev irriterade. Det var faktiskt några prestigefulla och obesegrade klaner som la ner efter att vi vunnit mot dem.

Den bästa modemklanen som vi aldrig lyckades slå (eller nån annan heller för den delen) var ju A. De var riktigt grymma, vi tränade en hel del mot dem. Jag var rätt bra kompis med alla där utom Javahead, av någon anledning.


Den bästa klanmatchen kommer du ihåg den?

Det var nog en NQL-final mot SPAS. Vi två var de överlägset bästa klanerna under senvåren 1998 och skulle spela en avgörande match i ligan.
"- No Robin,
I think mine is bigger"

Det blev lite komplicerat eftersom vi hade tre gemensamma spelare i TPC och SPAS (Baron Bane/Heffa, Baby roo/Gandhi och Kanga/Plura). Det slutade med att vi delade på oss, så att alla fick välja vilken klan de ville spela för.

Gandhi kändes naturlig i SPAS eftersom han var grundaren, och Plura med eftersom de inte hade några andra spelare typ. Så Barre/Heffa körde med oss och det var en sjukt jämn och intensiv match med extremt många frags. Vi körde E3M1 och E1M2.


Och den värsta matchen? Typ en sån där match som gör ont i kroppen? 

Jag minns väldigt väl en match mot Defenders of Angband. Vi blev ovänner, mest på grund av mig, men de betedde sig rätt lamt också. Vi hade spelat en del jämna träningsmatcher tidigare och det var extremt mycket prestige och nu bara skulle vi slå dem.

De var sjukt kaxiga men vi tyckte givetvis att vi var bättre. Vi vann vår bana (E3M1) men på deras banval (DM2) hade vi galen otur. De fick en bra start och ägde oss i 10 minuter. Sen var jag på väg att ensam vända matchen 4-5 gånger med Quad+RL, men blev telefraggad varje gång. V.a.r.j.e. g.å.n.g!

Ingen hade riktigt kontroll under andra halvan av matchen så vi tog aldrig in deras försprång, och de vann totalt med typ 3 frags poängskillnad. Jag har aldrig varit så sur, uppgiven och förbannad som efter den matchen. Jag spelade verkligen urbra men hade sånt extremt oflyt. Otroligt frustrerande.

Det hela slutade med att jag gick in på deras irc-kanal direkt efter matchen och spammade svordomar tills jag blev kickad. Herregud, haha.

Det var verkligen ett lågvattenmärke för mig. Jag minns fler såna matcher när vi förlorade med 1 frag eller liknande, (mot BOD till exempel), och det var väl inte så kul. Men de gångerna så var jag en mycket bättre förlorare.


Vad gör då TPC idag, träffas ni fortfarande?

Mja...

David (Tiggr) flyttade till USA för några år sen men innan dess hade vi företag ihop och har även jobbat på webbyrå tillsammans. Förutom att vi umgicks en del på fritiden :-)
Piglet har jag inte haft en chans att träffa på länge tyvärr, men jag tänker alltid på honom när jag åker förbi Kalmar, hehe.

Baby Roo skriver en massa störiga politiska inlägg på Facebook som jag inte kan hålla mig från att kommentera, men jag har inte träffat honom på rätt många år nu.

Sist jag var i Göteborg (för 6 år sen, heh) tog jag en fika med Barre/Heffa men det känns som vi inte har så många gemensamma nämnare längre. Men han är en fantastiskt kul person som jag saknar.
Eeyore har jag sprungit på några gånger på senare år, senast för 2 månader sen, men vi umgås inte... Han och owl var barndomskompisar och var liksom samma skrot och korn. Supertrevliga och sympatiska båda två.
Lice undrar jag verkligen var han tagit vägen. Vi var väldigt nära kompisar på IRC under de här åren, men jag har inte hört ett ljud från honom på 10 år. Han var sjukt smart och samtidigt löjligt slackig, så han skulle kunna vara vad som helst idag.

Avslutningsvis, skulle du säga att Quaketiden har påverkat den du är idag?

Ha ha. Ja det tror jag. Att jag ens jobbar med webbutveckling är mycket tack vare Quake, just för att det var så mycket hemsidebyggen. Tigge, Baby roo och jag byggde massvis med quakebanor också, så jag tycker nog att det utmynnade i något kreativt. Spelandet ledde även till att jag och Tiggr kom in i web- och dataspelsbranschen.

Jag minns det som en väldigt social tid och det var väldigt många återkommande personer på Quake-lanen som jag lärde känna. Flera som jag är kompis med på Facebook nu. Det är ju också mycket folk som jag träffar i mitt jobb som har en relation till quakescenen och kände till TPC, och det har också skapat kontakter.

Det är verkligen goda minnen, det var så himla kul. Livet var väl också lite enklare då, i och med att man var så ung… :)