Vi klev in på området, längs den asfalterade promenaden upp mot huvudbyggnaden. Den slitna institutionens lokaler stod nu tomma, fönstren speglade blankt övergivna salar och rum. Det var sommar och fåglarna kvittrade avlägset bland fruktträden. Beckonberga mentalsjukhus – den perfekta inramningen för vad som komma skulle.
Eller ja, det var så det kändes men på det stora hela taget väldigt roligt på DIE-LAN 1999.
Efter ett plötsligt infall av vårkänslor så väckte vi liv i vår gamla klan (stasi) och mötte vi upp Chthon och de nya spelarna Xorgal och Kask (senare Trinidy i Euthanasia) i Stockholms västra förorter. Kask hade imponerat på ett tidigare LAN under våren och efter det dragit med sig Xorgal in i medlems-rullorna.
Det mest fascinerande med Kask var inte hans allmänna "skillz" utan det faktum att han faktiskt spelade på en Pentium 133mhz, typ utan 3D-acceleration. Spelstilen byggde på att gömma sig, smyga fram bakom hörn, aktivt fly tills vapen införskaffats, och sedan enbart ta strid i så mörka småutrymmen som möjligt. För att få upp FPS:en förstås.
I ett fartfyllt demo mot Da Imperial Executors på E1M2 så visar Kask att det faktiskt går att spela med finess på en hårdvara som till och med vore utdömd som Quakeserver vid tillfället. Jo, det går trögt i början, och det kanske inte är perfekta träffar, men efter ungefär 4 minuter in i demot så händer det saker. Jag lovar.
Spelare
Stasi: Nikita, Kask, Xorgal, Chthon
Da Imperial Executors: Kernel, Silver, Lukkus, Trekk
Anekdot:
När avgrundsvrålen med diverse svordomar från Angband-gänget (med Grishnakh och Morgoth) lagt sig framåt kvällningen så gjorde en annan känsla sig påmind. Det kurrade i magen och vi befann oss i ett nedlagt Mentalsjukhus – hoppla!
Det var helt enkelt inga vidare förutsättningar för nattöppna matställen; så hungern drev oss på en lång promenad längs Spångavägen. Det var mitt i natten och vi hade ingen mat, vi hade ju inte tagit med oss något förstås (vi skulle ju spela, inte äta).
Efter vad som verkade vara en evighet kom vi till slut fram till en nattöppet café vid en stängd bensinstation (eller var det en Ica-affär?). Det kändes hur som helst som ett mirakel i det allmänna eländet. Vi stormade in, äntligen!
Men allt var undanstuvat. Maten var slut. Biträdet var surt. Det var panik. På riktigt.
Hungern kan som bekant driva människan till extremer, så efter en hel del tjat så fick vi köpa gårdagens torkade wienerbröd till det facila priset av 20 kronor styck. En riktig festmåltid.
Det kändes som ett riktigt kap. Tillräckligt med krubb för att spela vidare, i minst 24 timmar till. Det var det absolut värt.
Då.
